Där satt vi efter så många år

i varsin sliten fåtölj och försökte minnas,

skrattade ditt stora fria skratt.

Slamret av kaffepanna och gasolspis.

I garderoben min trehjuling

och endast tiden verkade ha passerat

från det som var mitt och ditt, då.

När vi skildes åt i hastig omfamning

och jag gick ifrån,

blev tron kvar på att vi skulle förmå förändring,

bättre förberedda, bättre rustade.

Kvar blev tröttheten, trösten, förståelsen,

kvar blev befriande skratt och hoppet

om mötet då vår styrka skulle bära oss båda.

• 
•