Som att sitta på ett tåg, tätt sammanlänkade – du och jag, du och jag, du och jag.

Blickar jag ut genom fönstret i kupén, passerar livet revy – igen och igen, och igen.

Lutar du stilla ditt huvud mot ett strävt kyligt nackstöd, vill drömlöst – sova, sova, sova.

Skrapar fötter trötta, röster harklar, nyser, ljuder, du måste få vara  – ifred, ifred, ifred.

Bromsar vagnen hastigt in, låter den oss stiga ur i ett avskeds tomrum – här och nu, här och nu, här och nu.

Ser du mig stå på perrongen, det regnar visst, långsamt tecknar jag – älskar dig, älskar dig, älskar dig.

• 
•